Jag har gått in i väggen, på riktigt.

Härom dagen var jag på min mans kontor en sväng. Det är modernt och snygg med glaspartier och små trappavsatser. Mitt i kontorslandskapet finns ett konferensrum med glasväggar på två sidor. Runt konferensrummet löper korridorer med kontorsrum. Ungefär som på många andra kontor idag.

Jag stod i den ena korridoren och tittade genom det tomma konferensrummet. På andra sidan ser jag en medarbetare som jag känner. Hon sitter och jobbar i sitt rum. Jag stövlar in i konferensrummet och tar sikte på dörrhålet på motsatta sidan. När jag har 3-4 meter kvar ropar jag: "Hej Anne-Marie!". Ingen reaktion. Jag fortsätter framåt och tänker att det är himla konstigt att hon inte hör mig. Jag tar sats för att ropa hej en gång till när det tar tvärstopp. De tiondels sekunder det tar innan jag fattar vad som hänt är oerhört långa. Det fanns inget dörrhål på andra sidan. Bara en välputsad glasvägg. Pannan, vänster knä och fronten på kängan fick ta smällen. Tur att näsan inte är så stor så att den slog i först...

En kamera som fångat min förvånade min just då hade varit kul. Jag backade lite förläget med hopp om att ingen sett. Smög skamset därifrån, lämnade ett flottigt märke av min panna på rutan. Det första min man fick höra när han kom till jobbet följande dag var: "Jag hörde att Tina gick in i väggen igår".

Comment