"Åldern har ingen betydelse, det är bara siffror. Det är hur man känner sig som räknas". Den har du säkert hört flera gånger.  Så brukar jag också tänka. Men nu närmar sig en födelsedag som är, skulle jag vilja påstå, lite laddad. En födelsedag som tidigare var någon sorts milstolpe och, enligt den gamla ålderstrappan, kulmen innan det bär utför. Och på 1800-talet var man till och med unik om man ens uppnådde denna ärevördiga ålder. Jag pratar förstås om 50. Femtio. Mentalt är jag inte där men enligt passet så är det nära. Femtio - du hör väl hur gammalt det låter! Medelålders. Men jag känner mig inte medelålders. När jag hör det ordet tänker jag på en tant med permanentat hår, knälång kjol, rejäla strumpbyxor och fotriktiga skor.

Fast jag tror inte det är bara jag, nej hela min generation är lite snett ute. Vi fattar helt enkelt inte att vi åldras. När jag tänker på 80-talet så tänker jag att det var för typ 20 år sen. Det kan ju förklara varför jag känner mig mer som 40. För några år sen hörde jag en nyhet om ett stort svenskt bolag som fick en ny VD. Han var född 1967. Så ung och lyckas knipa ett så prestigefyllt jobb, tänkte jag. Tills jag kom på att vederbörande faktiskt var 45 år... 

Jag minns när min pappa fyllde 50. Vi hade öppet hus. Han hade en hög statlig tjänst så det förväntades många gäster, tillresta från alla möjliga håll i landet. Mamma hade lagat mat och tilltugg i flera veckor, bakat kakor och bullar. Till och med en våningstårta för 50 personer.    Catering för privatpersoner var inte uppfunnet 1977, sen var det troligen också någon sorts stolthet att göra allt själv. Nåväl, vi gick upp kl 4 på morgonen för att göra klart det sista och vara redo ifall någon skulle dyka upp tidigt. Vi hade gäster från tidig förmiddag till långt in på natten. För mig som 12-åring verkade hela grejen med att fylla 50 mest jobbig, och till och med lite tråkig.

Jag har alltid gillat att fylla år och gör det fortfarande. Jag tycker om att öppna paket, få frukost på sängen, bli uppvaktad. Känna att det är bara min dag. Nåja, det är väl några till som fyller samma dag men hemma hos mig får jag vara medelpunkten. "Alternativet, att inte fylla år, verkar ju trist", som min förnuftige man brukar säga. Just den här speciella födelsedagen firar jag på min favoritplats på den spanska solkusten. Jag kommer att vakna med utsikt över Medelhavet, till en dag med garanterat sol och blå himmel. Champagne till frukost. Så mycket bättre än så kan man inte ha det - betydligt bättre än ett öppet hus :) 

Att fylla 50 är väl lite speciellt ändå...  

 

image.jpg

4 Comments