Jag får inte ihop det. Vissa hävdar att Sverige är ett rikt land, ändå har vi inte råd med omsorg till dem som behöver. Funktionsnedsatta som inte klarar sig själva får indragen hemtjänst, ordningsmakten prioriterar inte "enkla" brott som krossade rutor, stöld eller bilinbrott eftersom det inte finns resurser. Långa köer inom sjukvården och patienter som skickas hem på grund av för få sängplatser eller för få läkare. Brandförsvaret måste bantas. Hur kan det vara så?

I en artikel i DN med rubriken "Att hävda att Sverige inte kan ta emot flyktingar är parodiskt" skriver Ola Andersson bland annat:
"Enligt Världsbanken hade Sverige förra året världens femte högsta BNP per person. Per medborgare räknat finns bara fyra länder som är rikare än Sverige: Qatar, Norge, Australien och Danmark. Att hävda att vi i ett av världens rikaste länder, som är ett av de mest glesbefolkade i Europa, under inga omständigheter kan ta emot 150.000 flyktingar per år är parodiskt."
Om så är fallet, att vi faktiskt har ekonomiska muskler att ta emot hur många människor som helst, så borde ingen kommun behöva spara in på skola, vård eller omsorg. Vi borde kunna anställa betydligt fler poliser. För mig går det helt enkelt inte ihop.

Jag gjorde för några veckor sedan en intervju med Svenskt Näringslivs chefsekonom Ann Öberg. Hon var allvarligt oroad över nuvarande regeringens bristande kostnadskontroll och de enorma EXTRA medel som både Försäkringskassan och Migrationsverket kommer att behöva de närmaste åren. Här pratar vi så många miljarder så jag tappar räkningen. Men vi har tydligen råd med både ökad sjukskrivning och en massiv flyktingmottagning. Och jag får fortfarande inte ihop det. Handlar allt om dålig styrning, dåligt ledarskap? Är det bara därför den offentliga sektorn går på knäna?

Så länge vi matas med bilden av neddragningar inom självklara skattefinansierade inrättningar som polis, brandkår, sjukvård och skola så tror jag det är få som håller med om att Sverige är ett rikt land med outtömliga resurser... 

1 Comment