Att vara företagare är en livsstil och för många som en gång gett sig in i företagandet finns inte något annat alternativ. Man är fast helt enkelt. Personligen älskar jag friheten att kunna välja mina uppdrag, friheten att jobba hur och när jag vill. Jag älskar också spänningen i möten med nya och gamla kunder och, faktiskt, även den där lite smått oroande känslan att inte riktigt veta hur nästa månad ser ut. Med företagandet kommer också något som inte alla är så entusiastiska inför – administration. Det är bokföring och bokslut, skatteuträkningar och deklarationer. Just det här med deklarationer har jag en speciell relation till sedan barnsben.

Under hela min uppväxt har helgen före sista deklarationsdagen varit speciell. Min pappa, statsanställd och byråkrat ut i fingerspetsarna, hade hand om familjens deklarationer. Skrivbordet fylldes av pappershögar, miniräknare, anteckningsblock och gamla deklarationsunderlag. Deklarationer från tidigare år jämfördes, kanske fanns något finurligt avdrag som skulle kunna komma till användning ännu en gång? Jag, mamma och min syster höll oss på avstånd, det var bäst så. Pappa skulle ju få ihop de svåra deklarationerna.

Jag minns speciellt ett tillfälle. Ett fönster stod öppet, fåglarna kvittrade. Min pappa hade precis plockat fram alla tillbehör för att inleda helgens deklarationsarbete och på hans stora skrivbord, mitt i allrummet på övervåningen, låg allt sorterat i prydliga högar. Glatt trallande sprang jag förbi pappa som gav mig en argsint blick – jag förstod direkt att Deklarationsdagen var inne och att det inte var läge för glada utrop i min pappas närhet. Jag fortsatte till balkongen i andra änden av rummet för att känna på det härliga vårvädret, öppnade balkongdörren och vips, ett korsdrag for genom rummet! Alla pappershögar virvlade runt som torra löv, ordningen på pappas skrivbord var, ja bortblåst. Att stanna för att ta del av pappas reaktion var uteslutet, jag höll mig utom synhåll resten av dagen. Min pappa var till växten en mycket liten man men humöret var desto hetsigare.

Mina känslor inför deklarationen har som ni förstått varit allt annat än positiva. Med minnet av min pappas humör under deklarationshelgen förstod jag att det handlade om något mycket besvärligt och såg med bävan fram mot den dagen jag skulle vara tvungen att klara det själv.

Till slut var det dags. Jag hade flyttat hemifrån och skulle ge mig på deklarationen på egen hand. Jag läste bilagan, ringde till pappa och dubbelkollade. Fyllde i mina siffror, ringde pappa igen. Efter en, enligt mina erfarenheter, alldeles för kort stund var jag klar. Var det inte värre än så? Hur kunde det gå så fort?

Min pappa är inte längre i livet och jag funderar varje år vad han skulle ha tyckt om möjligheten att deklarera via telefon med bara några knapptryck. Eller elektronisk inlämning via datorn. Lätt som en plätt, även för företagare. Nu stundar snart både bokslut och deklaration för min del. Då är jag extra glad att min man är – revisor. För att vara på den säkra sidan.

Krönika införd i tidningen Stiftelsen vinter 2015

Comment