– Vi ses på bron klockan fyra. Om du kommer först så vänta där tills jag kommer.
Med de orden lämnade jag min nu vuxna dotter vid skolan en fredagsmorgon i slutet av 1990-talet. Hon gick i trean och skulle avsluta skoldagen med en pianolektion på musikskolan vid Cozmoz i Borlänge. Efter pianolektionen skulle hon gå till mitt jobb men eftersom hon inte vågade gå genom centrum själv skulle vi mötas på gångbron över järnvägen.

Fredagar som företagare betyder ofta att man ska hinna med så mycket som möjligt för att helgen ska kunna ägnas åt familjen. Slutföra projekt, boka in kundmöten, jaga it-tekniker så den krånglande skrivaren kan få sig en omgång, göra ärenden på lunchen, skicka fakturor, besvara mail (ja, det fanns e-post på 90-talet), diskutera pågående jobb med kollegor och tusen andra saker. Just den här fredagen höll jag på med ett webbprojekt till en kund, vi hade strax efter lunch diskuterat en teknisk lösning som jag inte fick att fungera. Jag visste att det borde gå och arbetet utmanade både min kompetens och mitt tålamod. Ingen kafferast. Ett nytt försök med en annan infallsvinkel. Tiden gick. Till slut kände jag mig så pass nöjd att resten av jobbet kunde vänta till nästa vecka.

Kvart i fem sa jag hej då och trevlig helg till mina kollegor, det var dags att hämta ungarna på skolan. Väl där mötte jag sonen som kom släntrande över skolgården med sin alldeles för stora ryggsäck slängd över axeln.
–       Var är syrran? frågade jag.
–       Vet inte, svarade sonen.
Jag tänkte precis gå in i skolbyggnaden och leta efter henne när jag kom på. Pianolektion. Mötas på bron. Klockan fyra.
–       H-vete också, slapp det ur mig. In i bilen snabbt, sa jag till sonen.

Vi åkte i lite för hög fart mot gångbron och jag hann tänka ut flera olika scenarier. Hade hon försökt gå till mitt jobb själv och inte hittat? Hade hon gått hem? Hade hon blivit bortrövad? Jag var ju över en timme försenad.

Väl framme ser jag en lite gestalt stående mitt på bron. Jag parkerar, går ut och ropar på henne. Hon skiner upp, springer mot mig och börjar gråta. Är både glad och ledsen samtidigt.
–       Men står du kvar? säger jag och känner mig som världens sämsta mamma när hon slänger sig i min famn.
–       Ja, du sa ju att jag skulle vänta...

Krönika införd i Dalarna Sciense Parks sommarmagasin maj 2017

Comment