Det är intressant hur hårt cementerade våra roller fortfarande är. Förra veckan var jag på en företagaraktivitet och vid mitt bord pratade vi om arbetsliv och karriär. En kvinna, chef på sin arbetsplats med höga krav på resultat, berättade att hennes man fått nytt jobb. Och att han trivdes så bra.  

”Han jobbar halvtid”, sa hon och tittade sig runt bordet för att se våra reaktioner. Ingen av oss reagerade speciellt men hennes förväntan att mötas av förvåning skapade diskussioner. Förvåning och misstro var nämligen det som folk, företrädesvis män, brukade visa när makens halvtid kom på tal. Och varför de valt att fördela sina respektive arbetstider som de gjort. 

”Under en period jobbade vi båda heltid men ingen i familjen mådde bra av det. Barnen blev stressade, hela livet var inplanerat i ett excelark.  För vår del passar det bäst att jag är den som jobbar mest. Och min man trivs med sin deltid, nu hinner han ta med ungarna på fisketur. Fast för många är det svårt att förstå. Ovanligt många.”

Den här kvinnan, som tillsammans med sin man gjort ett annorlunda val, får ofta frågor som ”vad säger din man om att du jobbar så mycket” eller ”vem tar hand om hemmet” och ”vabbar du aldrig”. Ofta får hon dessutom verbala påhopp som insinuerar att hon försummar sin familj och är en dålig mor. Min man som också har en ledande position och som jobbar ovanligt mycket får aldrig sådana frågor.  

Jag trodde att vi 2018 var mer vidsynta än så...  

Comment