Var på begravning igår, en vän som inte ens fyllt 60 år har gått bort. Blir bryskt påmind om livets sårbarhet. Har svårt att få något vettigt gjort, veckans uppdrag samlas på hög. Eller hög, det blir ju inte direkt några pappershögar när man inte jobbar undan nu för tiden, att-göra-listan är istället allt för intakt. Inte mycket stryks.

Jag lider med alla anhöriga när någon rycks bort allt för tidigt, så mycket som tas för givet, saker man inte hunnit göra tillsammans, platser man inte hunnit besöka. Allt det där man ska göra sen. När det inte blir något sen finns bara ensamhet, sorg och längtan.

Kramas mycket, skjut inte upp saker du vill göra med dina nära, lev nu så mycket det går. Imorgon är en annan dag.

Comment