5 Comments

Det gick - förhållandet är över!

I morse blev jag uppringd av en mycket trevlig person från Eniro, med både högre status och bättre kännedom om de egna avtalsvillkoren än säljaren Kalle jag tidigare talat med. Hon hade läst mitt inlägg igår om vårt i mitt tycke påtvingade förhållande. Hon upplyste mig om att jag hade rätt att häva köpet inom 15 dagar från avtalets ingång. Och att sista dagen för att häva köpet är - i morgon.

Jag hade alltså fel - och rätt. Fel i att jag trodde Eniro var en stor buffel som körde över småföretagare. Men rätt i min tolkning av avtalsvillkoren. När jag hävdade mina rättigheter för Kalle så menade han att "de där villkoren är så krångligt skrivna så man förstår dem inte riktigt". Ett finare sätt att säga att jag var en hopplös idiot som försökte slingra mig ur min beställning. 

Nu är avtalet uppsagt och vårt förhållande slut. Jag är fri att göra vad jag vill med mina återförda 3 495 kr. Någon som vill bli bjuden på lunch? Den första som kontaktar mig före 11 imorgon onsdag bjuder jag på lunch någonstans i Falun.

5 Comments

2 Comments

Det är svårt att göra slut med Eniro

Med företagarovänliga affärsmetoder har annonsjätten Eniro åter tvingat mig att köpa deras tjänster, tjänster som ger mig noll affärer till en kostnad av 3 495 kr. Fast nu är jag lite orättvis, säljaren gav mig ju faktiskt 500 kr i rabatt eftersom jag var för sent ute för att kunna säga upp mitt avtal. Och det är just om detta "för sent ute" som denna berättelse  handlar.

Varje år, när det är dags att förnya sitt avtal, skickar Eniro en bekräftelse på nästa års beställning. När man får den så har man ca 2 veckor på sig att reagera. Förra året kom denna bekräftelse till mig när jag var bortrest så när jag väl fick möjlighet att ringa så ringde jag en dag för sent. Och då var det absolut inte möjligt att säga upp eller ändra något. "Vill du att vi ringer dig nästa år?" frågade försäljaren. Det ville jag och tänkte i min enfald att jag då skulle ha god tid på mig att besluta om en fortsatt annonsering. 

Den 4 maj blev jag så uppringd av Kalle på Eniro. När han var klar med sin inövade fras om hur många sökningar och besök till min hemsida som Eniroannonsen genererat (vilket var ren bullshit) sa jag att jag inte ville vara med överhuvud taget.
– Nej det går inte, din nya period har redan börjat och då går det inte att säga upp avtalet. Det jag kan göra är att ge dig 500 kr i rabatt.

Det här var ju surt, tänkte jag. Ännu ett år med en onödig kostnad till ingen nytta. Någon dag senare anlände mitt nya avtal via mail. Jag läste lite slött och fastnade på några datum. "Avtalet gäller från 2016-06-03". Nu vaknade jag till liv! Min nya period hade bevisligen inte alls börjat när Kalle försäljare ringde. Nu lusläste jag avtalsvillkoren, där står att man måste säga upp sitt avtal senast 30 dagar innan en ny period börjar. Lite snabb huvudräkning sa mig att sista dagen för uppsägning skulle varit 3 maj. Kalle ringde mig 4 maj. Uträknat?
– Sånt har jag ingen vetskap om, sa Kalle när jag senare konfronterade honom. Jag ringer bara på de listor jag får.

Nu har jag sagt upp min medverkan från och med 2017 - ute i riktigt god tid den här gången. Min annonsering hos Eniro för dyra pengar har genom åren genererat en enda affärskontakt. Det var det annorlunda förslaget från eskortkillen som ville att jag skulle skriva om hans sexuella möten med sina kunder. Ett jobb som jag vänligt men bestämt tackade nej till...

2 Comments

Comment

Punka

Klockan ringde 03.40. Vi skulle bara klä på oss och packa ihop det sista, sen åka de sju milen till flygplatsen i Malaga. Nu i efterhand tackar jag min välorganiserade syster som alltid säger att man måste vara på flygplatsen minst två timmar i förväg, "för man kan aldrig vara säker på att det funkar som det ska".

Tio över fyra kom vi iväg, natten fortfarande svart och motorvägen glest trafikerade. Vi hade kört lite drygt två mil och skojade om statusen på hyrbilen. Firman vi brukar hyra av har inte den mest moderna bilparken direkt - fläktremmen gnisslade och det skramlade lite här och där. Jag var på väg att köra om en lastbil när min man säger: "Hör du - ett nytt ljud!". Jag hörde och vågade inte tänka på vad det kunde betyda.
"Det kanske kommer från lastbilen" sa maken.
"Nej, sa jag. Jag tror vi fått punka."

Jag släppte på gasen och la mig bakom lastbilen. Ljudet från bilens högra sida blev högre och högre. Jag hann tänka en massa tankar - kan vi ta ett senare plan? hur ringer man bärgningsbil i Spanien mitt i natten? kan jag åka på vägrenen hela vägen fram till flygplatsen? äsch, jag kör tills jag kommer till en bensinmack.
Ni som fått punka vet att det inte dröjer många meter innan fälgen skurit sig igenom däcket och bilen blir i stort sett omöjlig att styra. Och precis så blev det. Vi fick stanna på vägrenen - becksvart, med ett och annat tungt fordon som rusade förbi.

Tur i oturen så var det i alla fall ordning på hyrbilsfirman. Reservdäcket låg där det borde, med både domkraft och varningstriangel intill. Med ett berömmansvärt teamwork mellan maken och mig och belysning från mobiltelefonen lyckades vi byta däck (ett tag trodde jag dock att vi aldrig skulle få loss muttrarna) och 25 minuter senare var vi på väg igen. Lite skitigare om händerna, lite mer på spänn. Men både däck och muttrar höll. Vi kom fram till flygplatsen till slut, lämnade bilen i parkeringshuset med ett rejält söndertrasat däck i bagaget. Och vi behövde inte ens springa till gaten!
Framöver kommer vi alltid att åka i god tid - för man kan ju aldrig vara säker på att allt funkar som det ska...

Comment

1 Comment

Är Sverige ett rikt land eller inte?

Jag får inte ihop det. Vissa hävdar att Sverige är ett rikt land, ändå har vi inte råd med omsorg till dem som behöver. Funktionsnedsatta som inte klarar sig själva får indragen hemtjänst, ordningsmakten prioriterar inte "enkla" brott som krossade rutor, stöld eller bilinbrott eftersom det inte finns resurser. Långa köer inom sjukvården och patienter som skickas hem på grund av för få sängplatser eller för få läkare. Brandförsvaret måste bantas. Hur kan det vara så?

I en artikel i DN med rubriken "Att hävda att Sverige inte kan ta emot flyktingar är parodiskt" skriver Ola Andersson bland annat:
"Enligt Världsbanken hade Sverige förra året världens femte högsta BNP per person. Per medborgare räknat finns bara fyra länder som är rikare än Sverige: Qatar, Norge, Australien och Danmark. Att hävda att vi i ett av världens rikaste länder, som är ett av de mest glesbefolkade i Europa, under inga omständigheter kan ta emot 150.000 flyktingar per år är parodiskt."
Om så är fallet, att vi faktiskt har ekonomiska muskler att ta emot hur många människor som helst, så borde ingen kommun behöva spara in på skola, vård eller omsorg. Vi borde kunna anställa betydligt fler poliser. För mig går det helt enkelt inte ihop.

Jag gjorde för några veckor sedan en intervju med Svenskt Näringslivs chefsekonom Ann Öberg. Hon var allvarligt oroad över nuvarande regeringens bristande kostnadskontroll och de enorma EXTRA medel som både Försäkringskassan och Migrationsverket kommer att behöva de närmaste åren. Här pratar vi så många miljarder så jag tappar räkningen. Men vi har tydligen råd med både ökad sjukskrivning och en massiv flyktingmottagning. Och jag får fortfarande inte ihop det. Handlar allt om dålig styrning, dåligt ledarskap? Är det bara därför den offentliga sektorn går på knäna?

Så länge vi matas med bilden av neddragningar inom självklara skattefinansierade inrättningar som polis, brandkår, sjukvård och skola så tror jag det är få som håller med om att Sverige är ett rikt land med outtömliga resurser... 

1 Comment

Comment

Var det så enkelt?

Att vara företagare är en livsstil och för många som en gång gett sig in i företagandet finns inte något annat alternativ. Man är fast helt enkelt. Personligen älskar jag friheten att kunna välja mina uppdrag, friheten att jobba hur och när jag vill. Jag älskar också spänningen i möten med nya och gamla kunder och, faktiskt, även den där lite smått oroande känslan att inte riktigt veta hur nästa månad ser ut. Med företagandet kommer också något som inte alla är så entusiastiska inför – administration. Det är bokföring och bokslut, skatteuträkningar och deklarationer. Just det här med deklarationer har jag en speciell relation till sedan barnsben.

Under hela min uppväxt har helgen före sista deklarationsdagen varit speciell. Min pappa, statsanställd och byråkrat ut i fingerspetsarna, hade hand om familjens deklarationer. Skrivbordet fylldes av pappershögar, miniräknare, anteckningsblock och gamla deklarationsunderlag. Deklarationer från tidigare år jämfördes, kanske fanns något finurligt avdrag som skulle kunna komma till användning ännu en gång? Jag, mamma och min syster höll oss på avstånd, det var bäst så. Pappa skulle ju få ihop de svåra deklarationerna.

Jag minns speciellt ett tillfälle. Ett fönster stod öppet, fåglarna kvittrade. Min pappa hade precis plockat fram alla tillbehör för att inleda helgens deklarationsarbete och på hans stora skrivbord, mitt i allrummet på övervåningen, låg allt sorterat i prydliga högar. Glatt trallande sprang jag förbi pappa som gav mig en argsint blick – jag förstod direkt att Deklarationsdagen var inne och att det inte var läge för glada utrop i min pappas närhet. Jag fortsatte till balkongen i andra änden av rummet för att känna på det härliga vårvädret, öppnade balkongdörren och vips, ett korsdrag for genom rummet! Alla pappershögar virvlade runt som torra löv, ordningen på pappas skrivbord var, ja bortblåst. Att stanna för att ta del av pappas reaktion var uteslutet, jag höll mig utom synhåll resten av dagen. Min pappa var till växten en mycket liten man men humöret var desto hetsigare.

Mina känslor inför deklarationen har som ni förstått varit allt annat än positiva. Med minnet av min pappas humör under deklarationshelgen förstod jag att det handlade om något mycket besvärligt och såg med bävan fram mot den dagen jag skulle vara tvungen att klara det själv.

Till slut var det dags. Jag hade flyttat hemifrån och skulle ge mig på deklarationen på egen hand. Jag läste bilagan, ringde till pappa och dubbelkollade. Fyllde i mina siffror, ringde pappa igen. Efter en, enligt mina erfarenheter, alldeles för kort stund var jag klar. Var det inte värre än så? Hur kunde det gå så fort?

Min pappa är inte längre i livet och jag funderar varje år vad han skulle ha tyckt om möjligheten att deklarera via telefon med bara några knapptryck. Eller elektronisk inlämning via datorn. Lätt som en plätt, även för företagare. Nu stundar snart både bokslut och deklaration för min del. Då är jag extra glad att min man är – revisor. För att vara på den säkra sidan.

Krönika införd i tidningen Stiftelsen vinter 2015

Comment

Comment

Sparförslag på 30 miljoner lockar... vem då?

Under loppet av 14 månader flyttade jag, min man och yngsta dottern två gånger, av familjeskäl. Flyttlasset gick först från Borlänge till Uppsala, och efter ett drygt år till Falun. Dottern gick i tredje klass vid första flytten och i fjärde vid den andra.

Vad gjorde jag då som förälder, när jag skulle rycka upp min dotter ur en trygg skolmiljö och flytta till en ort där jag inte hade någon kunskap alls om skolsituationen? Jo, jag googlade. Jag läste gamla artiklar, besökte kommunens hemsida. Jag fick ett hum om vilka skolor jag borde undvika när allt för mycket pekade på en stökig miljö och vilka olika inriktningar skolorna kunde erbjuda. Jag kunde i lugn och ro bilda mig en uppfattning om vilken skola som skulle passa vår familj bäst.

Vad hade hänt 2012 om jag mötts av artiklar att skolan i Falun måste spara 30 miljoner? När vi valde att återvända till Dalarna var vi inte "tvingade" att välja Falun utan gjorde det för att det kändes som ett bra val. Det hade lika gärna kunnat bli Säter. Eller Gagnef. Eller varför inte Leksand?

Vad jag försöker säga är att skolan har en avgörande roll när familjer ska etablera sig på en ny ort. Restid på 30-40 minuter till arbetet är inget som avskräcker, så i Dalarna kan man i praktiken bo fem-sex mil från sin arbetsplats utan att det påverkar privatlivet i övrigt. Jobbar man i Falun går det alltså utmärkt att välja annan kommun att bo i, en kommun som INTE toksparar på skolan. 30 miljoner är i det här fallet ingen vidare reklam för Falun.

Debattartikel införd i FK 2015-09-17

 

Comment

Comment

Halvtid

Vårterminen är över och en välbehövlig semester väntar. Inte bara ett tillfälle att "ladda batterierna" som det så populärt brukar heta, utan också en utmärkt tid att reflektera över sin situation. Vad har jag gjort bra och vad kan jag göra bättre? Vilka uppdrag är värda att slåss för och vilka borde jag ägna mindre tid åt? Vem vet, kanske kommer min karriärdröm att slå in redan i höst...

Årets första halva har bjudit på flera minnesvärda jobbhändelser: Pär Johansson, Glada Hudikteaterns grundare, träffade jag i början av året. En till synes outtröttlig människa som orkade hålla fast vid sin tro att alla kan spela teater, trots år av motarbete från flera håll. Han har heller inte låtit sig knäckas av personliga motgångar utan fortsätter sprida positiv energi till alla som behöver. Min bild av honom är en glad skit med ett genuint intresse för andra människor. 

En annan intressant bekantskap är Gunther Mårder som jag träffade några veckor innan han tillträdde som Företagarnas nya VD. För att vara Sveriges yngsta gubbe (som han själv kallar sig) var han ovanligt nytänkande, en visionär med målet att utveckla landets största företagarnätverk till helt nya nivåer. Spännande! 

Sommarens roligaste jobb var utan tvekan Dalecarlia Cup. Härligt att se denna fina turnering tillbaka på banan efter två år av mer eller mindre misär när arrangemanget tyvärr las ut på entreprenad. I egen regi kunde man få tillbaka glädjen hos alla, från spelare och ledare till funktionärer. Tack för det! 

Under våren fick jag också min konstigaste förfrågan någonsin. Jag blev uppringd av en kille som jobbar som manlig eskort och som behövde hjälp att uppdatera sin blogg. Det hela gick ut på att han skulle ringa mig på morgonen efter ett jobb, berätta vad som hänt under natten och sedan skulle jag skriva ett blogginlägg som om det var han som skrev... Jag vet inte om jag skulle fixa att lyssna på avancerade sexmöten och sedan skriva om dem på ett erotiskt, eller snarare porrigt sätt. Flera gånger i veckan dessutom. Det hade kanske varit utvecklande att ge sig in på ett nytt område men jag tackade vänligt men bestämt nej :)

Nu ska jag vara ledig i hela fyra veckor. Läsa mycket, sola, vila och förmodligen skriva en del. Jag önskar dig en härlig sommar var du än är! 

Comment

En helt vanlig födelsedag. Eller?

4 Comments

En helt vanlig födelsedag. Eller?

"Åldern har ingen betydelse, det är bara siffror. Det är hur man känner sig som räknas". Den har du säkert hört flera gånger.  Så brukar jag också tänka. Men nu närmar sig en födelsedag som är, skulle jag vilja påstå, lite laddad. En födelsedag som tidigare var någon sorts milstolpe och, enligt den gamla ålderstrappan, kulmen innan det bär utför. Och på 1800-talet var man till och med unik om man ens uppnådde denna ärevördiga ålder. Jag pratar förstås om 50. Femtio. Mentalt är jag inte där men enligt passet så är det nära. Femtio - du hör väl hur gammalt det låter! Medelålders. Men jag känner mig inte medelålders. När jag hör det ordet tänker jag på en tant med permanentat hår, knälång kjol, rejäla strumpbyxor och fotriktiga skor.

Fast jag tror inte det är bara jag, nej hela min generation är lite snett ute. Vi fattar helt enkelt inte att vi åldras. När jag tänker på 80-talet så tänker jag att det var för typ 20 år sen. Det kan ju förklara varför jag känner mig mer som 40. För några år sen hörde jag en nyhet om ett stort svenskt bolag som fick en ny VD. Han var född 1967. Så ung och lyckas knipa ett så prestigefyllt jobb, tänkte jag. Tills jag kom på att vederbörande faktiskt var 45 år... 

Jag minns när min pappa fyllde 50. Vi hade öppet hus. Han hade en hög statlig tjänst så det förväntades många gäster, tillresta från alla möjliga håll i landet. Mamma hade lagat mat och tilltugg i flera veckor, bakat kakor och bullar. Till och med en våningstårta för 50 personer.    Catering för privatpersoner var inte uppfunnet 1977, sen var det troligen också någon sorts stolthet att göra allt själv. Nåväl, vi gick upp kl 4 på morgonen för att göra klart det sista och vara redo ifall någon skulle dyka upp tidigt. Vi hade gäster från tidig förmiddag till långt in på natten. För mig som 12-åring verkade hela grejen med att fylla 50 mest jobbig, och till och med lite tråkig.

Jag har alltid gillat att fylla år och gör det fortfarande. Jag tycker om att öppna paket, få frukost på sängen, bli uppvaktad. Känna att det är bara min dag. Nåja, det är väl några till som fyller samma dag men hemma hos mig får jag vara medelpunkten. "Alternativet, att inte fylla år, verkar ju trist", som min förnuftige man brukar säga. Just den här speciella födelsedagen firar jag på min favoritplats på den spanska solkusten. Jag kommer att vakna med utsikt över Medelhavet, till en dag med garanterat sol och blå himmel. Champagne till frukost. Så mycket bättre än så kan man inte ha det - betydligt bättre än ett öppet hus :) 

Att fylla 50 är väl lite speciellt ändå...  

 

image.jpg

4 Comments

Comment

Bleka, feta och snart oönskade

Svenska ungdomar vill inte jobba! De latar sig in i vuxenlivet med ekonomiskt stöd av sina curlande föräldrar. Hellre det än något trist jobb med obekväma arbetstider.

Naturligtvis finns det undantag, jag ska absolut inte dra alla över en kam, men trenden är oroväckande. Pratade häromdagen med en bekant som i sitt företag behöver anställa ungdomar över sommaren. Det handlar om okvalificerade jobb i restaurangbranschen, en utmärkt inkörsport i yrkeslivet. Han har svårt att hitta folk. De vill inte. Om ungdomarna ens ska överväga att tacka ja ska de inte jobba kvällar och helger och helst inte varje dag. Jag undrar lite förskräckt om de inte är intresserade av att tjäna egna pengar? Nä, säger min bekant lite uppgivet. Mamma och pappa betalar ju.

Flera andra arbetsgivare vittnar också om att det finns en grupp man idag helst anställer, en grupp som jobbar på och som ser ett värde i att göra rätt för sig. Det är invandrare. Tänk vilken rasistisk bomb det kan bli när de svenska, feta och bleka medelklassungarna är utkonkurrerade på arbetsmarknaden av invandrare.

Har också hört talas om flera unga vuxna som söker de jobb de måste söka för att inte bli utförsäkrade från a-kassan, men som skickar med ett så urkasst cv att de absolut inte kommer att få jobbet. De tjänar ju nästa lika mycket på att inte jobba och varför ska man då ta ett skitjobb?

Men som sagt, det finns undantag. Pratade igår med en ung man som är säsongsarbetare. På sommarhalvåret gör han markarbeten och på vintern jobbar han som skidlärare. Som säsongsarbetare har han enligt samhällets regler rätt att stämpla under vinterhalvåret och skulle då tjäna lika mycket, kanske till och med mer, än vad han gör som skidlärare. Men han väljer att jobba "eftersom det är så trist att inte göra något vettigt".

Min bestämda uppfattning är att det finns jobb för den som vill jobba. Utan att slå mig för brösten kan jag nämna att mina fyra vuxna barn alla har fått jobb utan att ha en kvalificerad utbildning. De har tagit sig in på arbetsmarknaden och jobbat sig till egna meriter som sedan har lett till bättre jobb och val att plugga vidare. Ett "skitjobb" är betydligt bättre att ha på sitt cv än inget jobb alls. Det här tror jag kommer att bli en större utmaning för regeringen än jakten på konstgjorda traineejobb...

Comment

Comment

Tvärstopp!

Jag har gått in i väggen, på riktigt.

Härom dagen var jag på min mans kontor en sväng. Det är modernt och snygg med glaspartier och små trappavsatser. Mitt i kontorslandskapet finns ett konferensrum med glasväggar på två sidor. Runt konferensrummet löper korridorer med kontorsrum. Ungefär som på många andra kontor idag.

Jag stod i den ena korridoren och tittade genom det tomma konferensrummet. På andra sidan ser jag en medarbetare som jag känner. Hon sitter och jobbar i sitt rum. Jag stövlar in i konferensrummet och tar sikte på dörrhålet på motsatta sidan. När jag har 3-4 meter kvar ropar jag: "Hej Anne-Marie!". Ingen reaktion. Jag fortsätter framåt och tänker att det är himla konstigt att hon inte hör mig. Jag tar sats för att ropa hej en gång till när det tar tvärstopp. De tiondels sekunder det tar innan jag fattar vad som hänt är oerhört långa. Det fanns inget dörrhål på andra sidan. Bara en välputsad glasvägg. Pannan, vänster knä och fronten på kängan fick ta smällen. Tur att näsan inte är så stor så att den slog i först...

En kamera som fångat min förvånade min just då hade varit kul. Jag backade lite förläget med hopp om att ingen sett. Smög skamset därifrån, lämnade ett flottigt märke av min panna på rutan. Det första min man fick höra när han kom till jobbet följande dag var: "Jag hörde att Tina gick in i väggen igår".

Comment